Texter
Skrivna av Michaela Forni, hon är klockren!
Jag brukade tro att allt kom med åren. Och jag vet att mina inte är många men är man nyfiken lär man sig snabbt och allt nytt känns snart gammalt. Jag blir mätt fort men är duktig på att bli hungrig igen och jag älskar ju att bli matad med chokladbollar. Säg mig när fan är man vuxen egentligen? Jag älskar att vara vuxen. Jag älskar att betala mina egna räkningar för mina egna pengar och äta mat jag själv har jobbat ihop. Men ibland blir man tonåring och dricker fyra öl för många och ibland är man barn och pekar finger åt tvättkorgen. Men det är inte så jävla lätt att vara vuxen. Men det var inte så jävla lätt att vara sex år heller när man blev retad för nästan allt och var så himla kär i killen två bänkar bort. Alla vuxna säger att livet var så himla enkelt när man var barn. När ens största problem var den där mjukiskaninen man råkade tappa bort en eftermiddag. Men som jag minns det gjorde det lika ont som det gör idag att få ett nej. Nästan mer ont. Jag har alltid varit övertygad om att smärtor snarare bara blir mildare med åren. Förhoppningsvis, för jag vet inte om jag orkar vara såhär för alltid. Helst vill jag fan bara läsa böcker och sticka sockor till barnbarn, helvete vad jobbigt livet ska vara ibland.
------------
Vi människor blir vana så snabbt. Jag vet inte om jag tycker det är så bra. Om jag gillar hur snabbt jag vänjer mig vid ett par ögon eller ett par fina skor. Det blir jobbigt när ögonen tittar bort eller man glömmer kvar skorna hos någon vän. Panik, jag klarar mig inte utan mina favoritskor. Men du måste.
Fint men samtidigt fult att förändra sina vanor utan att märka det själv. Förut var jag rädd för att vara ensam, sen älskade jag det, sen kom det massa människor som gjorde att jag inte fick vara ensam, sen trodde jag att jag ville vara ensam, sen var det tråkigt att äta chokladpudding själv. Jag vill inte vänja mig vid saker. Jag vill kunna trängas i en tresits-soffa med sju vänner utan problem och jag vill kunna sitta själv i en liten lägenhet på Kungsholmen utan att vara ensam.
Jag vill inte känna att jag dör när jag tappar min favoritparfym i golvet eller börjar gråta när jag tappar mitt finaste örhänge på vägen hem. Jag antar att man fäster sig vid saker. Människor. Alldeles för lätt. Eller ibland alldeles för svårt.
Ibland är man jävligt nöjd och ibland vill man gråta. När man får en röd ros och när läkaren säger att man har halsfluss. Jag måste få vara ensam brukar jag skrika men sen tänker jag att så farligt är det inte att umgås med folk ibland. Det är till och med ganska härligt…
